Vad hände med tryggheten i Sverige? En gång i tiden var vi ett land där man kunde lita på lagen. Gjorde du rätt för dig och följde reglerna, då skyddade samhället dig. Bröt du mot lagen, då fick du ett straff. Det var ett enkelt kontrakt. Ett rättvist kontrakt.
I dag känner många svenskar att det kontraktet är rivet i småbitar.
Vanligt, hederligt folk straffas hårt för småsaker. Kör du fem kilometer i timmen för fort på väg till jobbet, då blixtrar kameran. Då får du betala tusentals kronor. Glömmer du en detalj i din skattedeklaration, då kommer staten efter dig med full kraft. Staten är stenhård mot den som sköter sig men gör ett litet misstag.
Men hur ser det ut när de riktigt grova brotten begås? Hur ser det ut när gängen skjuter, rånar och förstör? Då blir samhället plötsligt mjukt som bomull.
Rättssystemets svek
Tänk dig att du blir överfallen och rånad på väg hem från matbutiken. Du blir slagen och förnedrad. Du mister din trygghet, din plånbok och din klocka. Du anmäler till polisen. Du hoppas på rättvisa.
Men verkligheten ser oftast mörk ut. Om polisen ens har tid att utreda brottet, och om de mot förmodan fångar förövaren, vad händer i domstolen?
Gärningsmannen får en dyr stjärnadvokat, betald av dina skattepengar. I rätten fokuserar alla på brottslingens “tuffa uppväxt”. Man letar ursäkter. Man pratar om att han är ung, att han hamnat i fel sällskap. Om han döms, får han straffrabatt. Kanske får han sitta några månader på ett öppet ungdomshem där man spelar tv-spel och dricker saft. Snart är han ute på gatan igen. Redo att begå nya brott.
Där sitter du. Brottsoffret. Du får vackert betala för din egen terapi för att klara av att gå ut på kvällarna igen. Du får ett litet skadestånd som du förmodligen aldrig får se röken av. Staten har vänt dig ryggen.
Eliten känner inte av rädslan
Varför har vi fått ett sådant system? Svaret är obekvämt. Det beror på att de som skriver lagarna i Sverige väldigt sällan drabbas av konsekvenserna.
Politikerna, experterna och de höga byråkraterna lever inte i samma verklighet som vi andra. De bor i lugna områden med grannsamverkan, larm och hög säkerhet. Deras barn rånas inte på sina jackor vid den lokala tunnelbanestationen. De behöver aldrig titta sig över axeln när de går hem på kvällen.
För dem är brottslighet något akademiskt. Något man diskuterar på seminarier. De kan kosta på sig lyxen att tycka synd om grova kriminella, eftersom det aldrig är deras eget liv som slås i spillror.
Därför bygger de ett system som fokuserar på vård och förståelse, istället för på straff och skydd. De pratar fina ord om “rehabilitering”. Men de glömmer bort varför vi har fängelser från första början. Fängelser finns till för att hålla farliga människor borta från gatorna, så att vanliga människor kan leva i fred.
Dags att skydda de hederliga
Vi måste sluta dalta med de kriminella. Vi måste bygga ett rättssamhälle som ställer sig på brottsoffrens sida, hundra procent av tiden.
Det ska inte löna sig att begå flera brott samtidigt. Det ska inte spela någon roll om man är 19 år gammal när man sätter en pistol i ansiktet på en oskyldig människa. Begår man vuxna brott, då ska man ha vuxna straff. Det handlar om sunt förnuft.
Svenska folket kräver inte mycket. Vi vill bara ha vår trygghet tillbaka. Vi vill att lagen ska gälla lika för alla, och att statens våldsmonopol används för att skydda de oskyldiga, inte för att dalta med förövarna. Det är hög tid att vi städar upp i systemet och ger makten tillbaka till det hederliga folket.