Sverige har länge varit känt för en sak: våra höga skatter. Och under lång tid var svenskarna ganska nöjda med det. Vi accepterade att ge bort en stor del av vår lön varje månad, eftersom vi hade ett avtal med staten.
Avtalet var enkelt. Du jobbar hårt, du betalar din skatt och gör din plikt. Som tack för detta lovar samhället att finnas där när du behöver det. Du får en bra skola till dina barn, du får vård när du blir sjuk, och du får en värdig ålderdom när du blir gammal.
I dag vet vi alla att det avtalet är brutet. Staten kräver fortfarande in pengarna, med millimeterprecision. Men när det är din tur att få hjälp, då är kassan plötsligt tom.
Välfärdens kärna ruttnar
Fråga vem som helst som jobbar inom hemtjänsten. De springer benen av sig. De har scheman som är tajtade ner till minutnivå. De har knappt tid att ge den äldre medicinen, än mindre tid att sitta ner, ta en kopp kaffe och prata i fem minuter. De äldre, de som har byggt upp detta land med sina bara händer, lämnas i ensamhet. Många får inte ens duscha mer än en gång i veckan.
Går du till akuten får du räkna med att sitta på en hård stol i väntrummet i tio timmar. Barnens klassrum är överfulla, och lärarna går på knäna av stress.
Politikerna står i tv och slår ut med händerna. “Det finns inga resurser”, säger de med allvarlig röst. “Vi måste tyvärr spara in.”
Men det är en lögn. Det finns massor av pengar i Sverige. Problemet är bara vad de används till.
Byråkrati och PR-konsulter
Samtidigt som kommunerna drar in på de äldres nattpatruller, växer byråkratin lavinartat. Det anställs horder av kommunikatörer, strateger och mellanchefer. Folk som sitter framför datorer och skapar powerpoint-presentationer, istället för att tvätta sår eller lära barn att läsa.
Kommuner lägger hundratals miljoner på att byta logotyper och ta fram nya, snitsiga “värdegrunder”. De hyr in dyra PR-konsulter från Stockholm för att “sätta kommunen på kartan”. De bygger skrytbyggen och simhallar som spräcker budgeten med hundratals procent. Pengarna rinner ut i ett stort, svart slukhål av slöseri.
Varför händer detta? För att de som styr maskineriet har tappat kontakten med verkligheten. För en toppolitiker eller kommundirektör är det roligare att klippa bandet till ett nytt kulturhus än att se till att avloppen fungerar och hemtjänsten har bilar som startar. De vill synas. De vill leka företagsledare med våra skattepengar.
Ta tillbaka kontrollen
Det är en enorm respektlöshet mot de vanliga löntagare som kliver upp i ottan varje morgon för att dra in dessa skattepengar. Det är ett hån mot undersköterskan som tvingas stressa sig sjuk, medan pengarna hon drar in går till en konsult som hittar på slogans.
Vi måste kräva en total omsvängning i hur våra gemensamma pengar används. Inte en enda skattekrona ska gå till flashiga PR-kampanjer innan varje äldre i kommunen har fått mat, vård och trygghet. Ingen byråkrat ska få åka på dyra studieresor förrän skolan har råd med skolböcker.
Skattepengar är inte politikernas privata plånbok. Det är folkets pengar. Det är dags att banta ner byråkratin, sparka konsulterna och skicka pengarna dit där de faktiskt behövs. Till välfärdens kärna. Till tryggheten. Till de människor som bär detta samhälle på sina axlar.